Hur man blir en uteliggare utan tankar och varför det är så himla bra

Det bästa jag vet när vårsolen – eller vårvintersolen – visar sig är att vara ute och vända mina vinterbleka kinder mot den och verkligen sörpla i mig allt ljus och all värme jag kan. Precis som så många andra. Min älskling kallar mig för uteliggare när jag lägger ut ett liggunderlag och ett fårskinn, drar på mig tjocka lager med kläder och kanske en filt, och lägger mig ute på altanen för att verkligen absorbera all sol jag kan. Jag ligger där och liksom drar in solen in i kroppen. In i hela kroppen. Innan altanen fanns var uteliggandet en balansakt på ett av trappstegen in till vårt hus. ”Ja, nu är det snart vår, för nu har uteliggaren kommit igen. Kom och titta!” ropar han inåt i huset och snart är fyra ögon uppspärrade i köksfönstret medan lite småfnitter hörs genom rutan.

Det gör inget. De får gärna fnittra. Jag älskar att ligga ute i solen. Men det handlar inte om att sola. Det handlar om att vila och tanka energi. Det är som att jag är ett batteri på laddning där ute. Det sköna, förstår ni, är att jag inte kan läsa något där, för jag blir bländad och det är jobbigt för armarna att hålla en bok uppe. Dessutom skulle jag skymma solen med en bok och eftersom det är lite för kallt för att ligga i skuggan så går det inte. Alltså ingen bok. Och jag måste blunda för det är så ljust. Perfekt. Det innebär att jag bara kan vila och njuta. Och det är det jag gör. Jag njuter så mycket att jag kommer på mig själv med att ha ett fånleende på läpparna. Och så tänker jag ”lyckos, lyckos mig som kan ligga så här och bara vara” och jag vet att det inte finns någonting som jag måste göra. Det finns ingen annanstans jag måste vara. Det här är tid för att bara vara. Bara vila.

Lycklig över att jag kan gå med på att det här är vila

Fågelkvitter. Ljud från barn som leker. Sus. En färja som lägger till. Ljuden runt om mig hörs tydligt men är ändå en bit bort. Njutningsljud. Jag märker att det inte ens är lönt att försöka tänka, försöka planera, nyttja tiden, vara produktiv. För det går inte. Å himmel vilken skön känsla när hjärnan är så avslappnad att den inte ens kan tänka tankar. Jag fånler igen, nu åt min vilande hjärna. Lycklig, lycklig över att slippa tänka. Lycklig över att jag kan gå med på att det här är vila. Tacksam. Tacksam över att solen kom på en lördag så att jag kan ligga på altanen och inte tänka.

Jag säger ofta till mig själv att jag borde vila mer. Men jag tycker det är svårt att göra som jag säger, fast jag säger till mig själv på skarpen. Jag kämpar mot en massa borden och en hel massa ”jag vill”. Det finns så mycket jag vill göra. Tavlor jag vill måla, texter jag vill skriva, idéer i överflöd och så många saker som någon gång borde få se dagens ljus. Och de blir banne mig inte gjorda av sig själva. Det är upp till mig göra dem någon gång under de timmar jag har till förfogande varje dag. Min hjärna tänker på allt det här mest hela tiden.

Ja, vi behöver aktivera oss, röra oss, det är livsviktigt. Vi behöver också vila. Vila kroppen och vila hjärnan. Vila från intryck, lägga bort telefonen. Blunda. Fundera, eller inte fundera. Kanske bara vara en stund. På en kökssoffa, på ett vardagsrumsgolv, på en altan. Låta det inre få vara viktigt.

Min vila gör mig smartare

När jag vilar så landar jag i mig själv. Det är ett sätt att rensa ut intryck som stressar och en möjlighet för tankar och idéer att själva sortera sig i rätt avdelning i huvudets stora katalog. Min vila gör mig smartare, särskilt i solljus. Den gör att min intuition fungerar bättre. Jag hör bättre, känner bättre och ser bättre. Både sådant som sker utanför mig och sådant som sker inuti. Jag blir lugnare. Saker klarnar. Jag längtar till nästa soliga altandag då jag kan vara en tankefri uteliggare som blir smartare och smartare.

 

 

 

Comments are closed.