skilja på ditt och mitt

Jag är en rätt så känslig människa.
Mitt skal är tunt, tunt och skirt som en tyllgardin som solens alla strålar sveper igenom. Min superkraft – det har vi ju alla någon – är att jag är superkänslig. Det gör att jag känner det som strålar ut från andra människor. Jag känner det inuti. Fysiskt. Så har det alltid varit. Det har jag vetat om men inte riktigt begripit. Mysko. Att veta men inte begripa.

Knasigt, att inte veta vad man själv känner, kanske du tänker.

Nu: djup, lättad suck.
För nu begriper jag. Jag är så lättad över att äntligen, äntligen fysiskt ha känt skillnaden mellan att känna andra människors känslor och mina egna.

Knasigt, att inte veta vad man själv känner, kanske du tänker. Eller ”vadå känna andra människors känslor?”. Det låter exakt hur snurrigt som helst. Man känner väl det man känner och så känner andra det de känner. Ja, så är det. Men hos en person med superkänslighet som sin superkraft passerar andra människors känslor genom det skira skalet av tyll. De tar plats inuti och känns som – känslor. Just precis vad det är. Med skillnaden att de är inte mina fast jag känner dem som de vore det.

Ett exempel: 
Jag stod i godan ro stod och väntade på att gå ombord på ett plan. Koll på läget. Allt i sin ordning. Frid och fröjd. No problem. En dam i 60-års åldern fångar min uppmärksamhet. Hon står cirka 10 meter bort. Rör sig hela tiden. Tittar sig omkring. Tar ett steg fram och sedan ett tillbaka. Upprepar. Kommer sedan närmare och ställer sig närmare gaten. Intill mig. Plötsligt börjar mitt hjärta banka hårt på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Jag får svårt att andas och känner mig väldigt nervös. Lite rädd till och med. Men himmel, vad händer nu? tänker jag och börjar fundera på vad som är fel på mig. Något slags hjärtfel som jag hastigt drabbats av? Ajdå… Det här känns inte bra. Men då – paus. Ett andetag. Och så – aha, damen. Hon intill. Hennes hjärtklappning. Hennes nervositet. Hennes svårighet att andas. Inte min. Andas ut hennes känslor. Är mig själv igen.

Några otydliga exempel:
Under en dag sveper en hel massa människors känslor in genom skalet, tyllgardinen. Lite i smyg. Inte så tydligt som flygplatsdamens. Och då blir det knivigt att skilja på mina och andras känslor. Fram till rätt nyligen var det inte alltid helt enkelt att avgöra det. Mina känslor och andras. Mitt och ditt. Vad är vad? Så jobbigt. Känslomässig berg och dalbana. Röra. Villervalla. Kaos. Osäkerhet. Oro. Tvivel.

Oj, är det så här stilla att vara jag?

Nu: Lugn. Trygg. Känner skillnaden. Vet OCH begriper. Vet hur det känns att bara vara jag. Att inte bära på någon annans känslor. Att ha skalat av alla yttre intryck och bara känna – mig.

Vet hur jag håller andra utanför nu. 
Oj, är det så här stilla att vara jag? Oj, så skönt att slippa bruset från andras känslor.
Oj, lugnet och tryggheten som finns härinne.
Tack.

Comments are closed.