Hur man tar sig ut ur en garderob

Dörren ut ur garderoben är ju obegripligt svår att hitta. Fast det är klart. Jag har ju byggt på min finfina garderob i ungefär trettio år, så den är rätt välbyggd, måste jag säga. Solid. Tjock dörr. Små, små kikhål lite här och där så jag kan titta ut. Ha koll. Men ingen kan titta in. Det är viktigt. Ljuset kan komma in genom de små hålen, det är allt.

Märklig, med udda tankar om livet och vad som finns och inte finns, det har jag alltid varit. I min garderob. Mitt esoteriska bibliotek har växt och växt. Jag har läst det mesta, hört en hel del. Funderat, förkastat, anammat. Lyssnat och längtat. Framför allt längtat. Längtat efter någon som är lika konstig som jag, kanske. Som förstår vad jag säger, begriper mina virvlande tankar och udda upplevelser. Det är inte lätt att hitta någon sådan i en garderob som man byggt till sig själv och som ingen – INGEN – får komma in i.

Rädslan har överröstat Längtan. Rädslan har sagt med sin auktoritära och dömande röst ”Haha! Skärp dig! Du kommer att bli utskrattad, hånad och klassad som en galning. Ingen kommer att ta dig på allvar. Ingen kommer att vilja vara med dig – om du berättar vem du är.  Nu går du till utklädningslådan och så klär du ut dig till en vanlig människa som inte har de här flänga idéerna. Seså. Marsch iväg.”

Och jag har varit förklädd. I en lite halvdan mundering med spruckna sömmar. Längtan har haft svårt att stå ut, så hon har petat och pillat på sömmarna. Ibland har hon ryckt och slitit i dem och då har de faktiskt spruckit litegrann. Spruckit så pass att jag vågat mig iväg till spännande möten och tillfällen då Längtan har fått fri fart. De gångerna har jag växt, förstått, fått bekräftelse och lovat mig själv att nu, nu ska jag inte gömma mig mer. Nu ska jag tillåta mig själv att vara den jag är. Med ny kraft och breda vingar som Längtan lockat fram har jag landat i mitt hem, framför garderoben, fällt ihop vingarna och gått in i den igen… För vad skulle andra säga om jag berättade att jag tror… och att jag kan…?

Rädslan och Längtan har hållit på så här. Många avvägar och sidospår har det blivit på grund av deras kamp. Zickzackväg genom livet. Slitsamt. Men vet ni, jag tror att Längtan vinner. Hon leder stort nu. Hon har skaffat sig nya vänner. En heter Beslutsamhet och en annan Mod. De är en tuff trio med superkrafter och när de är överens så händer det grejer. Till exempel kan jag se att förklädnaden nu är så sliten att den i princip är genomskinlig. Det är trion som hjälps åt att få den att blekna. Och vet ni, de som sett mig utan förklädnad, eller som kan se igenom den tunna, slitna klädseln – de har inte skrattat. De har istället hejat på. Förstått. Bekräftat. Nickat igenkännande. Tackat. Och garderoben, den välbyggda, det visar sig att den inte är så välbyggd. Det är svårt att bygga en stadig garderob som står emot väder och vind, förstår ni. Det är tydligt att jag inte lyckats för nu börjar den falla isär. Ja, faktiskt. Jag behöver inte ens hitta den där dörren som jag letat, för väggarna är snart borta. En garderob utan väggar, en förklädnad som inte syns – rätt odugliga saker. Inte värt att lägga mer energi på dem. Onödiga. Rensa bort.

Inte visste jag att garderober inte är något man kliver ut ur. De upplöses av sig själva. Det verkar som att jag helt enkelt måste vara den sortens människa jag är. Och ska jag vara helt ärlig så börjar det fungera rätt bra.

Jag och Längtan gillar det.

 

Comments are closed.