Den inre färjan

Vaknade i morse med ett kaos av tankar som rusade i huvudet.

Tankar som inte gick att stoppa. Hjärtat slog så hårt och kroppen kändes olustig. Jag tänkte tömma huvudet och lugna kroppen på det bästa sätt jag kan – en guidad meditation jag bara älskar. Den får mig att känna lugn och ro och den sveper iväg stress med en mild hand. Alltid. Men inte idag. Den funkade inte.

Alltid. Men inte idag.

In i duschen, lika stressad, ut till bilen för att åka till jobbet, – men stopp, vilken utsikt… Moln och dimma över vattnet, en grå slöja över himmel och hav.

Och mitt i  – en strimma av vitt ljus.

En underbart vackert lysande strimma av möjligheter. Och just då kom färjan in. Just precis då. En grå siluett mot det vita ljuset. Och så blev det blev ett magiskt ögonblick. Ett kort andetag innan jag kastade mig in i bilen för att prestera, vara bra kollega, lika stressad som innan, lika många rusande tankar. Olustig kropp. Sedan hem till ett tomt hus. Krypande känslor i kroppen. Kryp i huvudet. Men vad är det här egentligen?

Något hänger kvar

Jag prövar meditationen igen. Lägger mig på en filt på golvet med benen upp mot en vägg. Filt ovanpå också, får inte bli kall. Andas med i guidningen i lurarna.

In, två, tre… Ut, två, tre, fyr, fem…

Sakta, sakta, blir andningen jämn. Lugn. De ryckiga andetagen blir färre och färre. Lugna djupa tar plats. Och så efter en halvtimme är jag här. På plats i kroppen igen. Så mycket lugnare men inte helt lugn. Något är fortfarande fel. Något hänger kvar.

Jag har en övning där jag rensar bort intryck och avtryck som fastnat på mig. Den får mig att bara känna mig själv. Allt annat, allt rörigt försvinner. Men inte nu. Jag gör den igen men något är ändå fortfarande kvar. Jag inser att det bara är att fortsätta så jag gör den igen och igen. Fyra gånger totalt. Och till slut är jag hemma. Är mig själv igen. Bara mig själv, lugn och lättad.

Den senaste tiden har jag byggt upp så mycket stress inom mig att jag knappt kunde få den ur kroppen.

Den senaste tiden har jag byggt upp så mycket stress inom mig att jag knappt kunde få den ur kroppen. Tack och lov att jag ändå visste att jag kunde. Den stressen hade kunnat bli ett ohanterligt ätande, ett bråk med kärleken, hysterisk och oförklarlig gråt ihopkrupen på sängen, eller tokiga omkörningar på E4:an. Tack och lov att jag har redskap att hantera stress och olust. Tack tack tack!

Tack och lov att det också inuti finns en färja som kommer med ljuset, fast det ser så grått ut.

Comments are closed.