En jobbig jäkla känsla

Jag minns en utbildning jag gick för jättemånga år sedan. Det var en säljutbildning som företaget jag jobbade på hade skickat mig till. En äldre man som tyckte att han visste hur saker och ting låg till höll i utbildningen. En sak han sa har jag aldrig kunnat glömma. Då var det väl ett slags taktiskt säljknep. Nu låter det obegripligt och förfärligt. ”Man ska alltid sätta sig själv lite lägre än kunden” sa han. Inte på en stol, då, utan lägre, som i mindre värd. Han menade nog att man ska vara lite smidig och följsam i en säljsituation. Inte mästra. Låta kunden känna sig viktig. Och det är väl bra, för en kund är viktig. Absolut. Men det som skaver och kliar med det han sa är tanken på att någon är viktigare och mer värd än någon annan.

En jobbig jäkla känsla som ätit av mig så länge att bitar av den jag verkligen är har följt med i varje tugga.

På något vis har jag slurpat i mig det där tänket någon gång för en evighet sedan. Inte för att han sa det, utan någon annan gång, av någon annan anledning. Svårt att sätta fingret på exakt vilken. Jag har tänkt – inte riktigt medvetet, utan mer subtilt, att någon kan vara lite mer värd, lite bättre än… mig. Det har legat som en slöja över den jag är och påverkat mig så länge att jag inte längre uppfattat att den funnits. En jobbig jäkla känsla som ätit av mig så länge att bitar av den jag verkligen är har följt med i varje tugga. En jobbig jäkla känsla som jag låtit styra mig, mina ord, mina val.

Nu: en stor lycka i det faktum att jag i det som känns som ett evighetslångt arbete med mig själv nu äntligen har absorberat helheten i att ingen är värd mer än någon annan. De orden har jag tänkt tidigare såklart, men på något vis har jag lyckats snirkla ut mig själv ur betydelsen av dem. Nu har den landat, betydelsen. Nu tar den plats. Nu när jag skalat bort intryck och präglingar som fått styra mig har jag börjat se och känna mitt riktiga jag. Jag kan i alla mina celler känna att jag är värd lika mycket som du och du är värd lika mycket som jag. Och det finns ingen viktighetsstege man kan klättra på.

Och risken att nån inte gillar mig för att jag nu plötsligt vet att det faktum att jag finns räcker för att jag ska vara värdefull – den kan jag ta nu. Jag dör inte för att nån inte gillar mig. Jag blir inte lämnad ensam och övergiven för att jag säger vad jag tycker. Och jag blir inte mer omtyckt  om jag gör mig själv mindre än jag är. Det kan faktiskt vara tvärtom.

Att vara så stark som man faktiskt är hjälper både dig, mig och andra.

Att stå i sin sanning och säga sin mening ger trovärdighet och ett inre lugn. Att göra sig minder än man är tjänar ingen. Att vara så stark som man faktiskt är hjälper både dig, mig och andra. Du är värdefull. Det faktum att du finns gör dig värdefull. Det är min sanning

Comments are closed.