Att lyssna, tro och våga

På sistone har jag börjat lyssna ännu mer på min själ. Jag har kanske hört den tydligare.
Eller vågat lyssna på den mer helt enkelt.

Den har alltid varit lite knölig, själen. Den vill en massa saker. Att jag ska lyssna på den är en sak. Att jag ska våga tro på vad den säger är en annan. Och en tredje är att jag ska våga gå åt det håll den visar mig vägen. Det är inte alltid så lätt, det där. Lyssna, tro och våga. Det blir lite obekvämt när själen – som ser igenom alla mina ursäkter och undanflykter – lockar mig till platser och skeenden som är lite udda. Eller så här; i mina och min själs ögon är de inte udda alls. De är naturliga och viktiga och spännande, men jag inbillar mig att andra tycker att de är udda. Och om de tycker det, vad ska de då tycka om mig? Så har jag tänkt. Men på sistone har jag börjat lyssna, tro och våga. Och det märkliga – eller helt naturliga – är att de mest underbara saker händer. Dörrar öppnas. Möjligheter uppenbarar sig. Nån uttrycker sin uppskattning. Människor med underbara planer där jag inkluderas knackar på. Och jag lever upp litegrann. Mycketgrann. Tecken, tecken tecken. Överallt. Till och med kvällshimlen hejar på med norrsken och stjärnfall.

Det ser ut som att jag börjar följa den väg som själen så tydligt snitslat upp åt mig. Och jag kan knappt vänta på att få se vart den bär. Jag känner en iver och en längtan och anar att jag börjar närma mig mina drömmar. Med små steg som jag i min iver önskar vore jättekliv och kvantsteg. Men jag vet att om jag bara lyssnar, tror och vågar, så kommer jag att hamna rätt, i precis rätt tid.

 

Comments are closed.