Att lyssna på budskap

Jag körde rakt fram på huvudled, in i en korsning. Inte särskilt fort, men fortare än stillastående fordon såklart. Bilar som kommer från både höger och vänster har stopplikt här. Det visar stora röda stoppskyltar son inte går att missa. Jag får köra rakt fram medan de måste vänta. Så är det för alla i den här korsningen. Utom för farbrorn som stod still och väntade men sedan bestämde sig för att köra rakt ut mitt framför mig. Eftersom jag har reflexer som en kobra så kunde jag tvärnita och allt gick bra. Farbrorn reagerade inte överhuvudtaget, så han är nog helt ovetande om vad som hände. Skönt för honom.

Något konstigt: jag blev inte arg. Noterar ett lugn inombords. Och en intressant tanke dök upp i huvudet: ”vad betyder det här?” Det här är ett meddelande från universum. Vad vill det säga mig? Att inte köra fort? Att vara uppmärksam? Varför? Vad är det med denna bilresa som jag ska vara uppmärksam på? Jag var säker på att det var ett tecken och att jag måste köra lugnt och vara fokuserad. Så tolkade jag det.

Efter en fridfull och händelselös färd var jag framme och kunde kliva in på kontoret, helskinnad men lite fundersam. På hela resan hade jag inte sett en enda anledning till budskapet att köra lugnt och vara uppmärksam – förutom det uppenbara att man alltid ska göra det. Men ni förstår, det var som att något lurade på vägen, något jag borde noterat. Men under alla tre milen var allt lugnt. Vad hade jag missat?

Arbetsdagen börjar. Jag har min planering. Vet vad jag har tänkt göra. Sätter igång. Hmm… många mail här i inboxen idag. Börjar svara. Ett mail till henne och ett till honom och ett till… å, telefonen ringer: Kan jag hjälpa att hitta det här materialet? Ja, klart jag kan. Ber att få återkomma. Mailar mer. Åhå, här kommer en tidningsnotis som måste korras bums. Fixar det. Tre skärmar igång. Två telefoner. Tre sociala konton att rodda. ”Du, kära kollega, kom ihåg att skicka mig ett foto från ditt möte! Jag behöver det till ett inlägg, du vet”. Tre inboxar. Mellan alla mail och samtal försöker jag skriva det informationsblad jag gett mig själv i uppgift att göra. Allt på en gång. Mina åtta bläckfiskarmar smattrar på tangenterna och ögonen sveper över alla skärmar för att inte missa något inkommande. Har en bokning som måste rättas till. Blev på fel ställe. Rättar den. Visar sig att det blev ett dubbelfel istället. Nu har jag två bokningar på samma ställe. Båda fel. O no. Och jag som bara skulle fixa till det lite snabbt, med ett mail och ett telefonsamtal med en suuupertrevlig kvinna som så vänligt hjälpte till (medan jag letar en bildmall i kollegans mappar – men där är det ju ooomöjligt att hitta något. …klick, klick, klick…). Men nu, nu måste jag göra en ny bokning – på rätt ställe – och avboka de båda felaktiga… Det tar dubbelt så lång tid nu plus att jag får skämmas när jag förklarar mig när jag avbokar. Pinsamt, Victoria. Ojojoj, pust mer mail (vad är det frågan om idag, alla möjliga har något på hjärtat) och plötsligt är det lunch. Va? Jag kom ju just. Jaja, äter snabbt för att hinna det jag egentligen tänkte göra idag. Stressigt, men vill få undan.

Kollegan knackar mig på axeln. Ska du med på mötet? Eeh.. Javisst! det ska jag men det är ju inte förrän…. om tio minuter! På en helt annan plats! Jag hinner inte packa ihop datorn och det material som ligger på skrivbordet. Det får ligga kvar. Rusar till bilen. Inte långt att gå egentligen men i bilen kan jag ringa det där pinsamma samtalet. Hela långa eftermiddagen är det möte. Närvaro, önskar chefen. Självklart. Jag är grym på närvaro. Meeen jag måste göra de här inläggen på insta och fb. Det är min uppgift, ju. Realtidsinlägg. Jag stör ju ingen men jag kanske inte är riktigt… närvarande…

Klick. Ljudet av en pollett som trillar ned.

Kör inte så fort. Var uppmärksam. Var närvarande. Dagens budskap lystes upp i ett klart strålkastarljus. Det var inte bilresan. Det var hela dagen. Om jag hade fokuserat, gjort en sak i taget så hade jag inte bara blivit klar snabbare, jag hade dessutom sluppit göra om.

Ingen större skada skedd, men jag kan inte låta bli att småle. Morgonens tydliga tecken. Orden som dök upp i mitt huvud när jag körde; ”var uppmärksam”, ”kör lugnt”.

Jag bestämde mig för att nästa dag skulle bli annorlunda. Jag skulle vara här och nu. Ha ett stadigt tempo och få saker gjorda utan stress. Utan bläckfiskarmar. Ingen multitasking. Det gick bra.

Jag tänker att vi nog får tecken hela tiden. Att saker som vi uppmärksammar också vill säga oss något. Jag har en vän som noterar djur. Fåglar, rådjur, en hare. Alla med sina särskilda budskap. Hon slår upp dem i en bok och kan alltid applicera budskapet på sitt liv. Jag, jag tror att vi egentligen inte behöver en bok att slå upp i. Vi har all kunskap inom oss och kan själva tolka de budskap vi får. Men det är lätt att missa dem. Om vi inte fångar dem, låter dem sjunka in och lyssnar på vad vårt inre vill säga så går budskapet förlorat.

Om vi bara lyssnar inåt så vet vi mycket, mycket mer än vi tror. Men för att göra det behöver vi vara uppmärksamma och ta det lugnt.

Comments are closed.